Marcusblommor 7A

Stensöta (Polypodium vulgare) är en växtart i familjen stensöteväxter.

Den består av jordstam, trådrötter och örtblad, men saknar blommor. Härmed är emellertid inte en ormbunkes kryptogama natur utsagd, eftersom plantan saknar även all könlighet eller sexualitet, under det att själva arten dock har könliga egenskaper. Den könlösa ormbunkplantan förökar sig endast genom sporer, som är mycket små, på dess blad uppkomna yngelknoppar, som består av en enda celloch bildar ett fint stoft, ungefär som fanerogamernas pollenkorn.

Sporerna är inneslutna i små sporgömmen som med möda är synliga för blotta ögat och har en tunn vägg av ett enda cellager. Dessa sporgömmen ("sporangier") sitter i stor mängd tillsammans i sporgömfläckar på bladets undersida. Hos stensötan är dessa fläckar runda och obetäckta. Sporgömmet längs ena sidan är omgivet av en ring av tjockväggiga celler, som vid torka strävar att räta ut sig vilket får sporgömväggen att rämna och sporerna att spridas ut i omgivningen.

Om den mogna ormbunksporen får lagom värme och fuktighet, så gror den till en ny planta. Genom upprepad delning av sporens enda cell har denna nya planta blivit flercellig, med alla sina celler i samma plan, och utgör en liten grön hinna, lik ett litet hjärtlikt blad av några millimeters längd. Denna planta gör alltså ingen åtskillnad mellan rot, stam och blad, utan är en enhetlig massa eller en "växtbål" och kallas därför prothallium eller förbål. Såsom rötter tjänstgör några enkla rothår på den sida som är vänd mot marken.

Förbålen är således en direkt avkomling av ormbunkplantan, en ny generation, men ganska olik den närmast föregående. Denna förändring kallas generationsändring. Olikheten ligger inte endast i formen och storleken, utan främst i att förbålen är en könlig planta. Det finns han- och honorgan på dess undersida. De är förvaringsrum för de mikroskopiskt små hanliga och honliga cellerna, som genom sin sammansmältning (befruktningen) ska frambringa nya individer.

Den nya individ som uppkommer av varje befruktad ägg- eller honcell på förbålen, blir ormbunkplanta, en ny stensöta. Generationsändringen har då återkommit till utgångspunkten, och generationernas kretslopp kan betecknas sålunda: A, B, A, B, och så vidare.

Stensötan har sina blad en enda gång parflikade, och skaftet skiljer sig slutligen genom en led från jordstammen, så att inga bladrester utan endast bladärr kvarstår. Växten är mycket vanlig i Sverige och lever dels på skuggig, inte för torr mark, dels på mossiga stenar, klippväggar och stubbar. Av stor betydelse för dess livslopp är bladens förmåga att klara av intorkning, utan att såsom blomväxternas blad vissna och dö. Stensötans blad rullar ihop sina flikar och intar torrställning, för att åter breda ut sig när luften blir fuktig igen eller när det kommer nederbörd.

Stensötan har fått sitt namn av sin ätbara, söta rot.

Av: Marcus

Löven skiljer sig dock markant genom att rönnens löv är små och parbladiga på ett enda lövfäste, medan oxelns löv liknar ekens, men mörkare gröna och ludna på undersidan.

Flygrönn kallas en epifytisk rönn, det vill säga ett rönnfrö som har grott i grenklykan på ett annat träd och där börjat växa som ett eget träd i trädet